Sara Sköld, Reflektion.

Reflektion över storylinearbetet. Sara Sköld, HFG200.

Detta var första tillfället jag hört talas om Storylinemetoden. Jag försökte läsa mig in i vad Storylinemetoden innebar, och var positiv till detta grupparbete. Enligt Falkenberg och Håkonsson (2004) ger metoden barn möjlighet till att uppsöka ämneskunskap som inramar och avgränsar berättelsen. I vår storyline använde barnen sin fantasi löpande genom hela arbetet. Min uppfattning är att barn använder sig av fantasi och sina förkunskaper genom allt lärande de försöker ta till sig. Vi utgick från barnens förkunskaper, att de fick lära tillsammans. Säljö (2014) menar att Vygotskij förklarar att det är genom kommunikation med andra människor som vi kan uttrycka oss. Min uppfattning är att barnen fick lära tillsammans genom att de exempelvis blev indelade i mindre grupper för att de skulle få möjlighet att dels bli lyssnade på och dels lyssna på sina kamrater. ”förskollärare ska ansvara för att förskolan tillämpar ett demokratiskt arbetssätt där barnen aktivt deltar, och att det utvecklas normer för arbetet och samvaron i den egna barngruppen”. (Skolverket 2016, s 8). Jag menar för att barnen ska få möjlighet till att känna sig delaktiga kan de ibland vara viktigt att dela in barnen i mindre grupper.

”Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barnen som deltar” (Skolverket 2016, s 5). Enligt mig var en av våra utgångspunkter att barnen skulle ges möjlighet till ett roligt lärande, där de tillsammans med sina kamrater skulle få föra berättelsen i storylinearbetet vidare utefter deras egna uppfattningar. Falkenberg och Håkonsson (2004) menar att fantasin är ett viktigt redskap för att vi ska förstå verkligheten. Min tanke är att om barnen inte ges möjlighet till fantasi i ett storylinearbete kan de inte föra berättelsen framåt. Jag menar att det inte finns något att utforska om man inte har en nyfikenhet. Jag upplevde att vi arbetade utifrån ett sociokulturellt perspektiv där barnen lärde tillsammans. Säljö (2014) beskriver att Vygotskijs ide om den proximala utvecklingzonen är att se lärande och utveckling som en ständigt pågående process. Jag menar att barnen är i en lärprocess under storylinearbetet, vilket jag kan se som en nära koppling kring hur Vygotskij tänkte. Säljö beskriver att Vygotskij menade att när en människa behärskar något är det också nära att lära sig något nytt. Enligt mig kan en storylinemetod vara ett tillfälle för barn att hela tiden vara i den proximala utvecklingzonen. Jag menar att kunskaper hela tiden utvecklas och i samband med det för det också sin egna lärprocess vidare i arbetet. Björklund (2014) beskriver att hållbar utveckling är utvecklingen som tillgodoser de behov vi har idag utan att äventyra vår kommande generations möjlighet till sina behov. För mig är detta en viktig tanke. Jag menar att om vi vuxna inte är rädda om den biologiska mångfalden hur ska då vår yngre generation kunna vara det. Jag menar att barnen gör som vi gör, och inte som vi säger. Om barnen inte har förståelse och rätt sorts fakta kan de heller inte veta dess betydelse.

Vi använde IKT i vårt arbete genom Qr-koder. Qr- koderna användes från början till slut. Syftet var att barnen skulle ges möjlighet till att själva gå tillbaka under processen, dels för att se vad de gjort och dels gör att se vad de utveckla för nya kunskaper. Björklund (2014) menar att filmer och bilder kan ge barnen upprepning om vad som sker i projektet, och att ständiga dialoger med barnen krävs för att skapa motivation och glädje. Jag tänker att barnen genom våra Qr-koder samt barnens tanketräd synliggjorde hur deras förståelse för den biologiska mångfalden utvecklades under denna tid, och att arbetet utgick från deras förkunskaper.

Storylinemetoden överträffade mina förväntningar. Det hände något nytt i berättelsen hela tiden som väckte liv till att vilja fortsätta utforska. Jag kommer i min framtida yrkesroll använda mig av denna metod. I vår studiegrupp hade vi många olika tankar, och vi fick tillsammans diskutera oss fram. Det är lärorik även för vuxna att kunna lyssna på varandra och komma överens. Det är utvecklande och det kunde jag i stunden känna var både positivt och svårt under processen. Jag tror som Vygotskij, att vi lär tillsammans. Både barn och vuxna är kreativa i ett Storyline arbete vilket jag upplever är utvecklande, och vi skaffar oss nya erfarenheter.

Referenslista.

Björklund, S. (2014). Lärande för hållbar utveckling – i förskolan. Studentlitteratur AB: Lund.

Falkenberg, C., & Håkonsson, E. (2004) Storylineboken: handbok för lärare. Runa förlag.

Skolverket. (2016). Läroplan för förskolan Lpfö98 reviderad 2016. Stockholm: Wolters Kluwer.

Säljö, R. (2014). Den lärande människan – teoretiska traditioner. I Lundgren, P.U., Säljö, R., & Liberg, C (Red.), lärande skola bildning: grundbok för lärare. (s. 251–309). Natur och kultur: Stockholm.